Jag är otroligt trött på att aldrig få vara lycklig under en längre tid. Jag försöker verkligen att jobba med mig själv, men när man tex. inte får något jobb pga. lågkonjunkturen så känns allt så hopplöst. Det är inte meningen att man aldrig ska få känna sig uppskattad, värdefull, behövd, glad, lycklig etc. Jag vill kunna ha ett liv med glädje och lycka men gång på gång är det samma sak. Alltid blir man besviken.

Snälla, inte mer nu! Ge mig ett jobb och jag tar det. Behöver lite struktur i vardagen. Orkar inte sitta hemma och grubbla över mitt sorgsna liv.

Visar mig aldrig svag privat, men ibland behöver jag få skriva av mig lite. Bland annat här.. Jag behöver få gråta, men jag kan inte. Det är envisa tårar som inte vill komma ut. Det känns som att en mur är uppbyggd inuti mig och mina tårar ligger och skvalpar där inne, precis i samma höjd som muren, redo att rinna ut i det fria. Men där finns en annan, ännu högre mur som stoppar dom.. Jag orkar inte mer!

Jag är "in my midtwentys" och skulle detta varit för några år sedan, innan lågkonjunkturen, så skulle jag haft ett jobb nu.. och mått bra!! Men inte som det är nu. Arbetsförmedlingen skiter också fullständigt i en och antar att man ska klara hyra, mat och annat på 3000 kr i månaden. Det är inte rimligt! Det är inte ens existensminimum!!