Kan man verkligen sluta bry sig om sin dotter? Kan man sluta älska henne av ren stolthet? Varför inte riva den där jävla muren som du byggt upp omkring dig och säga att du faktiskt bryr dig om mig? Kan du inte bara för en gångs skull iallafall låtsas att du tycker om mig eller är stolt över mig?

Är så fruktansvärt trött på det här nu. Känner mig instängd. Det fattas en del av mig till du förstår vad du har gjort. Du är min pappa, du ska väl inte kunna stänga mig ute bara för att din stolthet står i vägen? Det ända jag bad dig om var att någon gång fråga hur det är med mig eller säga att jag är bra på någonting. Jag orkar inte alltid höra det negativa. Du måste förstå att jag inte klarar mer av dina hårda ord. Du förstör mig sakta men säkert. Jag har verkligen förändrat den jag en gång var för att du ska bli nöjd. För den glada, omtänksamma och framgångsrika tjejen jag en gång var, den tyckte du inte om det minsta. Vad ska jag göra för att få dig att se saker ur mitt perspektiv och förstå att du sårar mig?