Jag vet själv att jag är en snygg tjej, det vet jag. Jag får ofta höra hur vacker jag är, och det har följt mig genom hela livet. När jag kom upp till högstadiet blev jag lite av en bimbo. Alltså, alldeles förmycket smink. Först i slutet 9:an förstod jag att det inte såg klokt ut, så jag ändrade mig radikalt. Nu slutade jag använda allt vad smink hette. Inte ens fondation. Detta följde mig upp genom alla skolåren. Aldrig smink, bara på helgerna.

Under dehär åren då jag inte använde något smink var det som att jag bad om ursäkt för att jag var snygg, och att folk tyckte att jag såg bra ut. Jag sa aldrig 'tack' om någon gav mig en komplemang. Istället sa jag 'nej, så är det inte alls. Sluta nu.' Istället för att tacka och ta emot så sa jag att jag inte alls var vacker.

Detta har i slutänden inte fått folk att tycka att jag är mindre vacker. Däremot har jag misst mitt självförtroende och klarar inte av någonting längre. Jag är osäker och har tappat allt vad självförtroende heter.

Allt på grund av att ljuga för sig själv och intala sig själv att man faktiskt är ful.

Likadant gjorde jag med skolan. När folk tyckte att jag var duktig sa jag att jag inte alls var det. Jag vägrade att ta en komplemang. Istället började jag spela dum så att inte de andra eleverna (som var mina vänner) skulle känna sig dumma. Jag gjorde så för att dom skulle få känna sig smarta, och sa att jag var ful för att dom skulle känna sig snygga.

Istället står jag nu här, sex år senare med dåligt självförtroende, en enorm osäkerhet, har tappat hoppet på mig själv, är inte längre målmedveten och kämpar som jag gjorde tidigare. Nu är jag ganska korkad, enbart för att jag har intalat mig själv att jag är det. I själva verket är jag väldigt smart.

Ja, i själva verket är jag varken ful eller korkad. Jag är både snygg och smart!