god morgon allihopa. Hoppas ni har sovit gott. Antar att många var ute igår. Alla utom jag, antar jag. Som jag nämnde tidigare så mådde jag verkligen inte bra igår. Var allmänt ledsen hela dagen. Nästan som att livet kommer ikapp på något sett. Jag har aldrig riktigt velat att ta tag i allt som hänt. Jag har aldrig vågat. Antar att jag är för svag för det, men nu är det som om en objuden gäst knackar på dörren och vill prata. Vem är jag och vad vill jag att jag ska göra mer än att skriva ner mina tankar och sedan gå tillbaka, analysera och försöka må bättre? Jag vet faktiskt inte.
Funderar över att uppsöka psykolog men ändå så vet jag inte om det är rätt väg. Vågar inte anförtro mig till någon helt ny, som tex. en psykolog. Det låter hemskt, jag vet, det är ju trotts allt de psykologer är till för.. men på något sätt känns det som att det inte är för mig.
Jag måste hitta en utväg. Någonting som får mig att våga älska en annan människa. Någonting som får mig att känna trygghet och tillit.
Har man blivit sviken på så många olika plan som jag har så är det inte lätt att finna ljuset i tunneln. Inte hitta den som man egentligen är. Självhatet och hatet mot de som jag har fått gå igenom tar över. Jag är inte arg eller ledsen på personerna som sårar mig. Jag är van. Även om någon gör mig illa, riktigt illa, så är det som att jag ser förbi det problemet. Det är själva händelsen som sårar mig.
Nej, nu blev det nästan för mycket för mig själv att förstå denna texten så nu är det bäst att sätta punkt.