Utåt sätt så uppfattar många nog mig som väldigt lycklig. I alla fall dom som inte känner mig.
Jag är vacker, har en fin kropp, snygg pojkvän, mycket pengar, snygga kläder, fina vänner, underbar familj (nu) etc.

men det många inte vet är att allt är dålt under ytan. Det är bara här jag avslöjar den jag egentligen är. Jag har många gånger funderat på att söka jobb i hela sverige, till och med världen, och sen se vart jag hamnar. På något sett känns det som att det skulle vara lättare att starta om någon annanstans och glömma alla minnen här. En riktig omstart där ingen känner mig och ingen vet vad jag har gått igenom. Där jag kan bygga upp mig på nytt, inifrån och ut. Där jag kan hitta mig själv och vara den jag egentligen borde vara.

Jag orkar inte med minnena. Inte det potentiella sexuella övergreppet, inte slagen, inte orden. Ingenting av det är någonting som jag vill ha i mitt liv.

Jag vill börja om på nytt. En "fresh start" helt enkelt. Är det förmycket begärt, tro? Att våga lära sig älska andra, som mig själv. Våga vara den jag är och inte rätta mig efter någon annan.
Samtidigt behöver man tryggheten av folk som känner en. Familjen och de nära vännerna. Men helt ärligt talat så tror jag att jag skulle kunna vara utan dom om jag bara fick rå om mig själv ett tag. Riktiga vänner, och ens familj, ska ju alltid finnas där för en ändå? Om de nu är riktiga vänner. Upp till bevis.