Should I stay or should I go?
Det känns liksom inte helt hundra. Jag vet inte om det är honom eller om det är mig det är fel på, men rätt känns det inte. Visst är han en av de underbaraste killarna jag någonsin träffat, men jag har liksom inte fått dom där riktigt starka känslorna som krävs om man vill bygga på ett förhållande.
Ja, jag verkar säkert helt sinnessjuk som lämnar ut mig själv på detta sättet som jag gör här på bloggen, men det får vara. Det är nästan som terapi för mig. Lite som ett bollplank. Det känns bra att gå tillbaka, läsa och analysera sig själv ibland. Man får ha lite självdistans om man vill läka och komma någonstans i livet. Det är svårt för mig att sätta ord på känslorna men jag försöker.
Det är inte alltid det går men en sak är säker; det är lättare att skriva ut sina känslor än att förklara dom för någon. Jag skriver inte blogg för någon annans skull, utan för min egen. Det är för att jag vill läka och kunna gå vidare. Hur ni uppsattar mig är er ensak och eran verklighet. Jag har redan bildat mig min.
Vi har nu varit tillsammans i två månader och har fortfarande inte haft sex. Ja, det beror på mig. Men som den underbara killen han är så har han gått med på att vänta.
Jag har ett minne från när jag är runt 8-9 år och sover jämte min pappa. Han rullar då över till mig och försöker få av mig mina trosor fast jag säger nej. När jag håller i dom säger han "men du kan väl ta av dom en liten stund?" och jag säger åter igen nej. Sen rullar han över till sin sida igen. Det är allt jag kommer ihåg.
Detta minnet har jag alltid haft med mig men det har börjat bli klarare. Jag undrar om det kan vara det här plus den faktorn att jag varje natt hörde hur min pappa och hans flickvän hade sex som kan ha skapat min avsky gentemot sex?
Jag kommer ihåg hur jag låg vaken nätterna i ända och spände mig i rädsla för att dom skulle ha sex. Jag hatade det och pinades varje gång jag var tvungen att sova över hos dom.
Jag har hört min mamma en gång också.. och då gick jag upp och smällde igen dörren så hårt jag bara kunde och grät sedan mig igenom natten. Det är ett sånt hat jag känner att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Igår frågade mamma mig om jag använde p-piller och jag svarade snällt nej. Snabbt efter kom sex frågan upp och jag sa att det inte var någonting för mig. Allt hon tjatade om resterande delen av kvällen var att jag inte är normal. Visst kan det vara så men vad är det som är så fel med att jag är lycklig utan sex. Egentligen? Spelar det så stor roll om jag helst av allt egentligen skulle vilja leva själv, utan sex? Huvudsaken är väl att jag är lycklig, eller?
Ja, jag verkar säkert helt sinnessjuk som lämnar ut mig själv på detta sättet som jag gör här på bloggen, men det får vara. Det är nästan som terapi för mig. Lite som ett bollplank. Det känns bra att gå tillbaka, läsa och analysera sig själv ibland. Man får ha lite självdistans om man vill läka och komma någonstans i livet. Det är svårt för mig att sätta ord på känslorna men jag försöker.
Det är inte alltid det går men en sak är säker; det är lättare att skriva ut sina känslor än att förklara dom för någon. Jag skriver inte blogg för någon annans skull, utan för min egen. Det är för att jag vill läka och kunna gå vidare. Hur ni uppsattar mig är er ensak och eran verklighet. Jag har redan bildat mig min.
Sexuellt utnyttjad?
Jag har funderat en hel del på om jag har blivit sexuellt utnyttjad som barn. Det är nämligen så att jag är riktigt rädd för sex. Eller.. rädd och rädd.. Det är mer än obehagskänsla. Jag blir aldrig "kåt" förutom på fyllan och känner inte ett behov av det. Vid första anblicken tror många säkert att jag har legat med jätte många killar då jag har långt blont hår, är vältränad och har en slimmad kropp etc. De som tror detta har helt fel. Bara för att man klassas som snygg behöver det inte vara så att man sätter på allt som rör sig. Sån är iallafall inte jag. Jag känner inte att jag behöver ha sex. Kanske aldrig igen. Men barn, det vill jag ha, och det ska vara mitt eget. Så, enkel ekvation. Utan sex blir det inget barn. Alltså måste jag pina mig genom sexet med min pojkvän. Vi har nu varit tillsammans i två månader och har fortfarande inte haft sex. Ja, det beror på mig. Men som den underbara killen han är så har han gått med på att vänta.
Jag har ett minne från när jag är runt 8-9 år och sover jämte min pappa. Han rullar då över till mig och försöker få av mig mina trosor fast jag säger nej. När jag håller i dom säger han "men du kan väl ta av dom en liten stund?" och jag säger åter igen nej. Sen rullar han över till sin sida igen. Det är allt jag kommer ihåg.
Detta minnet har jag alltid haft med mig men det har börjat bli klarare. Jag undrar om det kan vara det här plus den faktorn att jag varje natt hörde hur min pappa och hans flickvän hade sex som kan ha skapat min avsky gentemot sex?
Jag kommer ihåg hur jag låg vaken nätterna i ända och spände mig i rädsla för att dom skulle ha sex. Jag hatade det och pinades varje gång jag var tvungen att sova över hos dom.
Jag har hört min mamma en gång också.. och då gick jag upp och smällde igen dörren så hårt jag bara kunde och grät sedan mig igenom natten. Det är ett sånt hat jag känner att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Igår frågade mamma mig om jag använde p-piller och jag svarade snällt nej. Snabbt efter kom sex frågan upp och jag sa att det inte var någonting för mig. Allt hon tjatade om resterande delen av kvällen var att jag inte är normal. Visst kan det vara så men vad är det som är så fel med att jag är lycklig utan sex. Egentligen? Spelar det så stor roll om jag helst av allt egentligen skulle vilja leva själv, utan sex? Huvudsaken är väl att jag är lycklig, eller?
Uttryck din åsikt!
Postat av: Ingrid
Din blogg är bara din...även om hela världen kan läsa här...
Du har full rätt att skriva om vad du vill för det är så läkande att skriva av sig...Det är vad vi oxå gör på vår blogg,där jag och mina döttrar gör inlägg om våra liv och tankar...De som inte tycker om det man uttrycker,kan ju lämna sidan,eller hur?
Fortsätt skriva,kära du,det är ett sätt att överleva,det går inte att bära runt på allt,då spricker man förr eller senare.
Tack för du delar med dig!!!
Tack för jag får läsa...många kramar till dig.
Trackback
