Men nu får det väl ändå ta och räcka?
Jag ska börja göra hela den här "se sig själv i spegeln"- grejen och säga posiviva saker om mig själv. Tror det skulle kunna funka. Eller, jag hoppas på det iallafall. Let's give it a shot!
Mina tankar är att det inte alltid är lätt att peppa sig själv, men skönt om det finns, om så bara någon, som kan hjälpa en med detta.
Någon kan vara en okänd, kanske ibland skönare om man inte av olika anledningar vågar berätta om allt man bär på..
Någon som vet brottsstycken ur ens liv..Någon som visar medmänsklighet och empati..
Jag finns...finns för dig.
Tack för du läste om min pappa och att du förstår..det är så värdefullt.
Det är så sant! Jag skriver anonymt för att ingen vet vad jag gått i genom i mitt liv. Eller, det är otroligt få som vet.
Att vi delar någonting som iallafall är någorlunda likt betyder på något sett mycket. Att någon vet och förstår.
Jag ska försöka öppna mig ännu mer här i bloggen så att jag på något sett kan läka. Ett första steg till att våga prata om det.
Babysteps, men det är iallafall ett steg på vägen..
