Jag försökte berätta, men du lyssnade inte.

Hur kan du inte se hur jag mår?

Jag ber dig lyssna och ned för kinden rullar en tår.

Du glömmer att prioritera din dotter först,

trots detta är det hos dig jag vill söka tröst.

Varför kan du inte bara hålla om mig och säga att allt kommer bli bra?

Det var ju så du en gång sa.

Du fanns där när jag behövde det som mest.

Idag får jag finna detta hos någon annan,

men hur ska jag lyckas när det står "rädd" i pannan?

Jag vill vända mig till min familj och få stöd,

men jag vet att detta skulle bli min känslomässiga död.

Jag har en som alltid har funnits där för mig,

någon som har räddat mig så många gånger från dig.

Jag önskar att du kunde se

Och du mig kärlek kunnat ge.

Kärlek utan sparkar slag,

kärlek utan hårda ord och ett nedbrutet "jag".

Någon som älskar en och hjälper en

utan att vända på klacken sen.

Någon som alltid kan finnas där,

och lyssna till det jag inom mig bär.

Allt jag behöver är att få ur mig detta

då det min panik skulle mätta.

Jag vill vara normal, vad det nu än är,

Någon som kan säga "titta på mig! Se och lär"

Jag vill klara allt det där svåra och gå vidare för att klara mig

Att komma några centimeter på vägen är en vinst i sig.

Du där ute som läser och lär.

Hjälp mig nu, vart du än är.