Det här får man egentligen inte prata om, men jag skiter i normerna. Jag står för vad jag tycker och tänker och tänker inte böja mig för någon! Jag tycker att det är helt absurt, fullkommligt idiotiskt att alla utlänningar, så kallade 'blattar' kan få gå runt och kalla oss svenskar för 'svennar' utan att någon gör någonting. Det är omvänd rasism och är lika illa som om någon säger jävla blatte till dig. Omvänd rasism existerar, tänk på det! Ni säger att vi är rasister, men snälla söta rara. De värsta rasisterna, det  är NI!
Det är så jävla fel att ni ska få gå runt och kalla oss för svennar, medan det är helt oacceptabelt om vi säger ordet blatte. FEL! Vi betalar allt för er med våran skyhöga skatt. Och vad får vi tillbaka? En smäll på käften, kriminalitet och inte ens ett endaste litet 'tack'. Skärpning!

Allt vi mår bra av är egentligen egoism om man tänker efter. Gör du någonting för andra människor mår du bättre av det, vilket resulterar i egoism. Men även om det fyller ditt ego, så hjälper det ändå andra människor.

Det finns dock vissa som enbart gör saker för sin egen vinning, och sådana människor är inget att ha enligt mig. Man måste ha lite medkänsla för sina medmänniskor. Vi måste visa vårt stöd för de som behöver det.

Om livet ändå vore så lätt. Tänk om man kunde ändra på en människa så personen i fråga blir precis som man själv vill att den ska vara.

Om jag fick ändra på en människa, vilken som helst, skulle det vara min pappa. Jag vill inte känna mig som en börda, vilket han ständigt får mig att känna. Jag vill inte heller bli utesluten av honom och hans nya familj. Alla, hela familjen utom jag, gör saker tillsammans och jag blir inte ens tillfrågad.Berättar jag för honom hur jag känner det, avfärdar han det och säger att det inte alls är så.

Men egentligen, hur kan han säga det? Ingen, och jag menar verkligen ingen (!), kan tala om för dig att det du känner är fel, för det är du som känner så, inte dom.

Vill du gråta så finns det ingen som kan säga till dig att det är fel, att du inte får. Släpp ut dina känslor, lätta på trycket  för det är någonting som ångrar att jag inte gjorde när min pappa sa att jag inte fick gråta.

Idag känns det som att jag har förlorat en stor del av mig själv. Jag är inte samma målmedvetna människa som jag en gång var. Den personen finns inte längre. Jag har brutits ner bit för bit. I dag önskar jag att jag hade varit stark nog att stå för den jag en gång var och kunde stått på mig och sagt : "nej, det är inte fel på mig. Det är fel på dig som inte kan acceptera andra människor och deras känslor. Det är fel på dig som inte kan finna skönheten i var människa, utan alltid måste söka fel."

Stå på er där ute. Förändra inte din personlighet för någon. Come as you are!