god morgon allihopa. Hoppas ni har sovit gott. Antar att många var ute igår. Alla utom jag, antar jag. Som jag nämnde tidigare så mådde jag verkligen inte bra igår. Var allmänt ledsen hela dagen. Nästan som att livet kommer ikapp på något sett. Jag har aldrig riktigt velat att ta tag i allt som hänt. Jag har aldrig vågat. Antar att jag är för svag för det, men nu är det som om en objuden gäst knackar på dörren och vill prata. Vem är jag och vad vill jag att jag ska göra mer än att skriva ner mina tankar och sedan gå tillbaka, analysera och försöka må bättre? Jag vet faktiskt inte.
Funderar över att uppsöka psykolog men ändå så vet jag inte om det är rätt väg. Vågar inte anförtro mig till någon helt ny, som tex. en psykolog. Det låter hemskt, jag vet, det är ju trotts allt de psykologer är till för.. men på något sätt känns det som att det inte är för mig.
Jag måste hitta en utväg. Någonting som får mig att våga älska en annan människa. Någonting som får mig att känna trygghet och tillit.
Har man blivit sviken på så många olika plan som jag har så är det inte lätt att finna ljuset i tunneln. Inte hitta den som man egentligen är. Självhatet och hatet mot de som jag har fått gå igenom tar över. Jag är inte arg eller ledsen på personerna som sårar mig. Jag är van. Även om någon gör mig illa, riktigt illa, så är det som att jag ser förbi det problemet. Det är själva händelsen som sårar mig.
Nej, nu blev det nästan för mycket för mig själv att förstå denna texten så nu är det bäst att sätta punkt.

Jag mår inte bra. Jag mår verkligen inte bra. Det är som att jag är helt tom inuti. Ett stort svart hål. Ett tomrum. Allt jag önskar är bara att få känna mig normal. Att få vara lycklig någon gång.

Just nu känner jag varken kärlek eller hat. Helt apatisk och jag tycker inte om mig själv och den jag blivit. Varför just jag? Varför är jag den som pekats ut att bli den miserabla tjejen? Varför kunde jag inte fått en fin uppväxt? Och med fin menar jag inte pengar, utan kärlek utan skrik och slag. Nu växer allt inom mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Är det så? Är det ok att slå en 6 månaders bebis, och isåfall.. vad hade jag gjort för fel? Alla barn skriker så jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur man kan göra så mot ett barn. Slag och sparkar från 6 månaders ålder till det att jag var 15 år gammal. Sen kom de hårda, och ännu värre misshandeln, som båda mina föräldrar har utsatt mig för. Jag förstår inte vad jag har gjort för fel under alla dessa år. Kunde jag inte bara fått födas i ett hem med två kärleksfulla föräldrar? Visst, min mamma är enormt kärleksfull, nu. Eller ja, det har hon alltid varit men om någonting var fel så las allting på mig. Ilskan togs ut på mig och ingen annan. Jag måste vara hemsk.

Utåt sätt så uppfattar många nog mig som väldigt lycklig. I alla fall dom som inte känner mig.
Jag är vacker, har en fin kropp, snygg pojkvän, mycket pengar, snygga kläder, fina vänner, underbar familj (nu) etc.

men det många inte vet är att allt är dålt under ytan. Det är bara här jag avslöjar den jag egentligen är. Jag har många gånger funderat på att söka jobb i hela sverige, till och med världen, och sen se vart jag hamnar. På något sett känns det som att det skulle vara lättare att starta om någon annanstans och glömma alla minnen här. En riktig omstart där ingen känner mig och ingen vet vad jag har gått igenom. Där jag kan bygga upp mig på nytt, inifrån och ut. Där jag kan hitta mig själv och vara den jag egentligen borde vara.

Jag orkar inte med minnena. Inte det potentiella sexuella övergreppet, inte slagen, inte orden. Ingenting av det är någonting som jag vill ha i mitt liv.

Jag vill börja om på nytt. En "fresh start" helt enkelt. Är det förmycket begärt, tro? Att våga lära sig älska andra, som mig själv. Våga vara den jag är och inte rätta mig efter någon annan.
Samtidigt behöver man tryggheten av folk som känner en. Familjen och de nära vännerna. Men helt ärligt talat så tror jag att jag skulle kunna vara utan dom om jag bara fick rå om mig själv ett tag. Riktiga vänner, och ens familj, ska ju alltid finnas där för en ändå? Om de nu är riktiga vänner. Upp till bevis.

Det känns liksom inte helt hundra. Jag vet inte om det är honom eller om det är mig det är fel på, men rätt känns det inte. Visst är han en av de underbaraste killarna jag någonsin träffat, men jag har liksom inte fått dom där riktigt starka känslorna som krävs om man vill bygga på ett förhållande.

---

Ja, jag verkar säkert helt sinnessjuk som lämnar ut mig själv på detta sättet som jag gör här på bloggen, men det får vara. Det är nästan som terapi för mig. Lite som ett bollplank. Det känns bra att gå tillbaka, läsa och analysera sig själv ibland. Man får ha lite självdistans om man vill läka och komma någonstans i livet. Det är svårt för mig att sätta ord på känslorna men jag försöker.
Det är inte alltid det går men en sak är säker; det är lättare att skriva ut sina känslor än att förklara dom för någon. Jag skriver inte blogg för någon annans skull, utan för min egen. Det är för att jag vill läka och kunna gå vidare. Hur ni uppsattar mig är er ensak och eran verklighet. Jag har redan bildat mig min.

---

Dessa jävla finnar som ploppar upp helt olägligt. Jag spyr på dom. Ja, precis. Jag spyr på dom! Och va fan som dom vara bra till mer än att förstöra och göra en förbannad? De är en sak bara gudarna vet. Skit är vad de är!

Är så jävla trött på människor som inte kan bestämma sig utan bara velar fram och tillbaka.
"är du på på jordenrunt resa och arbete utomlands?"
"Ja för fan!!"
"säkert!? åh, så kul det ska bli!"
"Jag vet!"

1 vecka senare, eller när det börjar bli dags ändrar de sig och kommer med någon dålig bortförklaring eller drar med någon annan istället trotts att man har bestämt och gått in för det hela. Spyr på dom.

Ja, idag spyr jag ta mig fan på allt!

Jag förstår mig inte på dessa små pojkar i 18 årsåldern som blir kära efter att bara ha träffat sin brunkräms och idomin tjej några få gånger. Vad är det här för epdemi?

Antingen så blir småkillarna kära direkt, eller så kan dom inte vänta att komma innanför dina trosor. Och dessa brunkräm och idomin-tjejer. Vad kan vara mer fejk på en sån tjej? Låt oss hoppas att dessa småtjejer också växer upp en dag och ser tillbaka på sina liv och får ett wake-up-call och tänker "vad fan håller jag på med".

Man hittar inte kärleken om man är fejk och man hittar inte kärleken om man tror att man är kär när man bara har träffat tjejen några gånger.

Jag är glad att jag är "in my twenties" så att jag slipper detta. Jag har hittat mig själv, eller vill iallafall tro att jag har gjort det, och de flesta killarna är inte längre ute efter en ända sak. Vi har vuxit upp helt enkelt. Missförstå mig nu inte. Det finns alltid idioter där ute som bara leker, men när man är över 20 så ramlar dom bort en efter en..

Jag tror att jag lyssnar alldeles förmycket på vad folk tycker och tänker. Jag tar åt mig all kritik, negativt. Hittar jag en kille som jag tycker är super söt och som jag kan tänka mig inleda någonting med, och en av mina vänner säger att han är oattraktiv och inte charmig över huvudtaget, så vågar jag inte inleda någonting. Jag siktar alltså mot perfektion.

Leonardo Dicaprio kan skatta sig lycklig att han har sin Bar Refaeli. Inte bara är hon snygg, nu ska hon rädda världens alla stränder också i samarbete med Corona. Vad är det som gör att alla supermodeller faller för allas vår Titanic-hunk? Eller nja.. Hunk och hunk.. han var snarare en hunk, då!

Oj! Har fullkomligt glömt bort att ens slänga ett öga på klockan. Jag som gick och la mig redan vid nio-tiden och som tänkte att jag skulle somna i tid ikväll! Men titta, klockan är just nu i skrivande stund 02:29. Tänk så snabbt tiden kan gå enbart med hjälp med youtube.

Det kanske man skulle göra nästa gång man sitter på tåget? Kolla på youtube? För då lär det ju kännas som man knappt hunnit gå på, innan man ska av, eller? Ja, lite kontigt är det allt.

Såg lite på galen i kärlek innan. Himmla bra film tycker jag. Sådär perfekt mysig i januari-mörkret. Dock var datorn en trognare vän så filmen fick inte min fulla uppmärksamhet, dessvärre. Men det gör ju inget. Jag har ju sett den massvis med gånger tidigare ändå!

Jag älskar att det äntligen har blivit år 2009. Nytt år, nya tag. Nytt jobb och nya utmaningar? Ja, det får vi hoppas på för jag vet inte hur länge till jag kan klara av att bara gå hemma, arbetslös och rastlös. Men vad ska en stackars flicka göra när det är lågkonjunktur och arbetslösheten är högre än någonsin? Det är inte det lättaste att hitta sig ett jobb då, mån tro.

Om man kanske skulle ta och krypa till kojs?

Jag lovar att jag ska bli bättre på det där med att uppdatera. På hedersord. Jag ska verkligen försöka komma igång med bloggandet. Eller iallafall försöka. Men det är ju så lätt att glömma bort att man ens har denna, folktomma, bloggen. Ni får helt enkelt påminna mig och så gör vi detta tillsammans, okej?

Sov gott nu mina små korvar.

Ännu en sleepless night. Det är någonting som ligger och gror och som gör att jag inte kan somna. Jag frågar mig varför. Varför ska det vara så svårt att somna? Jag är ju så enormt trött! Det är precis som att kroppen tillslut stängs av och då, då kan jag äntligen sova. Antingen i några få timmar, eller i nästan en evighet..

Det är nu jag känner mig ensam. På natten, när allt är tomt och kallt. Det är då jag vill ha någon jämte mig. Inte för sexet, inte för att prata nätterna igenom heller för den delen, utan bara vetskapen om att någon finns där. Att någon, förutom mina vänner och min familj, faktiskt bryr sig och älskar mig för den jag är. Vetskapen om att det finns någon att laga mat till, att prata med om man behöver, att 'pyssla om' och älska. Vore inte det underbart?

Jag längtar till den dagen kommer då någon vill dela sitt liv med mig. Den dagen ska jag inte vara rädd för kärleken. Jag ska förändras till det bättre, även om förändring är emot mina principer. Jag ska våga älska och bli älskad.

Jag är mycket medveten om att klockan är fem på morgonen och att jag egentligen borde ligga och sova, men icke. Vad gör jag istället? Nej, just det. Det är frågan. Vad fan gör jag uppe nu!?
Ellen Degeneres började nyss, så jag ska väl ta mig en titt på det. Satt och letade jobb som en tok innan. Hatar verkligen att vara arbetslös. Det kanske har ett finger med i spelet gällande min insomnia? Vad tror ni? Jag tor att både de, och faktumet att det har hänt så mycket tråkiga saker i mitt liv på kort tid, är boven i dramat.

I can't wait to go to the U.S and start it all over. Get a nice apartment and get a great job wich I'm hopfully gonna love. That would be a dream of mine wich I'm about to live. Soon. Really, really soon if everything go as planed. Maybe everything went straight to hell just to make me understand that I need to get out of here? To get out of Sweden and come and live my dream in the U.S? What do you guys think?

I have to sign off. Hope everyone has got a god night sleep.

xoxo

Jag vet själv att jag är en snygg tjej, det vet jag. Jag får ofta höra hur vacker jag är, och det har följt mig genom hela livet. När jag kom upp till högstadiet blev jag lite av en bimbo. Alltså, alldeles förmycket smink. Först i slutet 9:an förstod jag att det inte såg klokt ut, så jag ändrade mig radikalt. Nu slutade jag använda allt vad smink hette. Inte ens fondation. Detta följde mig upp genom alla skolåren. Aldrig smink, bara på helgerna.

Under dehär åren då jag inte använde något smink var det som att jag bad om ursäkt för att jag var snygg, och att folk tyckte att jag såg bra ut. Jag sa aldrig 'tack' om någon gav mig en komplemang. Istället sa jag 'nej, så är det inte alls. Sluta nu.' Istället för att tacka och ta emot så sa jag att jag inte alls var vacker.

Detta har i slutänden inte fått folk att tycka att jag är mindre vacker. Däremot har jag misst mitt självförtroende och klarar inte av någonting längre. Jag är osäker och har tappat allt vad självförtroende heter.

Allt på grund av att ljuga för sig själv och intala sig själv att man faktiskt är ful.

Likadant gjorde jag med skolan. När folk tyckte att jag var duktig sa jag att jag inte alls var det. Jag vägrade att ta en komplemang. Istället började jag spela dum så att inte de andra eleverna (som var mina vänner) skulle känna sig dumma. Jag gjorde så för att dom skulle få känna sig smarta, och sa att jag var ful för att dom skulle känna sig snygga.

Istället står jag nu här, sex år senare med dåligt självförtroende, en enorm osäkerhet, har tappat hoppet på mig själv, är inte längre målmedveten och kämpar som jag gjorde tidigare. Nu är jag ganska korkad, enbart för att jag har intalat mig själv att jag är det. I själva verket är jag väldigt smart.

Ja, i själva verket är jag varken ful eller korkad. Jag är både snygg och smart!

Fine, sex kan vara bra. Men jag är inte sexuell av mig. Så enkelt är det. Jag klarar inte av att vara i ett förhållande då man tvingas ha sex flera gånger i veckan. Jag tycker inte att det är roligt. Visst är det skönt, men inte själva sexet. Det är förspelet som är bäst.

Är det bara jag som känner så, eller finns det en partner där ute för mig med?

Kan man verkligen sluta bry sig om sin dotter? Kan man sluta älska henne av ren stolthet? Varför inte riva den där jävla muren som du byggt upp omkring dig och säga att du faktiskt bryr dig om mig? Kan du inte bara för en gångs skull iallafall låtsas att du tycker om mig eller är stolt över mig?

Är så fruktansvärt trött på det här nu. Känner mig instängd. Det fattas en del av mig till du förstår vad du har gjort. Du är min pappa, du ska väl inte kunna stänga mig ute bara för att din stolthet står i vägen? Det ända jag bad dig om var att någon gång fråga hur det är med mig eller säga att jag är bra på någonting. Jag orkar inte alltid höra det negativa. Du måste förstå att jag inte klarar mer av dina hårda ord. Du förstör mig sakta men säkert. Jag har verkligen förändrat den jag en gång var för att du ska bli nöjd. För den glada, omtänksamma och framgångsrika tjejen jag en gång var, den tyckte du inte om det minsta. Vad ska jag göra för att få dig att se saker ur mitt perspektiv och förstå att du sårar mig?

hahaha Cry me a river, 'honey'. you dont mean a damn thing to me. you're the most fake person i've ever been in contakt with. So tell me.. what do they say? 'Keep your friends close, keep your enemies closer'? You're nothing but a bitch!

Something you don't know about. You have no idea how i really feel. Can you even imagine how I feel when all the girls, except me meet up for a movie, dinner, small talk etc? You have to understand that i get really hurt when you do this to me. You've done it for years. All the girls get together almost every night.. but not me. No I have no clue that you see eachother because no one ever tells me about it. We were 3 girls who've stayd intouch for almost seven years, but now.. now "we're" 8 girls, and it feels like you've left me behind. You understand? I hate to feel like an outsider. I feel empty, so fucking empty! How hard can it be to pick up the phone and dail my number when you call the other girls? It may take.. 2 (?) minutes of your precious time. But hey! If i'm not worth 2 minutes, I can't see how we possibly can be friends. Can't you see how hurt I am!? Why are you doing this? I thaought we were best of friends. I guess i was wrong. It's so wrong to "invite" everybody except one person. I thaought you knew that. It doesn't feel like you are my best friends anymore.

Never kiss and tell.

Förstår ni inte hur jävla dålig jag mår över er? Varför var ni tvungna att föra in ett barn till denna värld när ni hatar varandra?! Fattar ni inte hur jävla mycket ni bryter ner mig med era ord om varandra? Pappa som alltid pratar skit om mamma och berättar för mig hur jävla dålig hon är och vilka hemska sidor hon har och att han hatar henne.. samtidigt som han sekunden efter säger att jag är preciiiiis som min mamma. Betyder inte det då att han hatar mig med? För han kan fan aldrig säga ett ända positivt ord om mig. Aldrig! Det är alltid hur dålig jag är, vad jag gör och vad jag säger som är så hemskt. Hur han skulle gjort det så heeemskt mycket bättre. Ja, visst. Du skulle kanske gjort det bättre än vad jag skulle gjort, men snälla.. Gör jag bättre ifrån mig, eller försöker mer än vanligt. PÅPEKA DET DÅ OCH SÄG NÅGONTING POSITIVT NÅGON JÄVLA GÅNG! Jag sa upp bekantskapen med dig för att du inte bryr dig om mig över huvudtaget. Du tänker bara på dig själv och din nya familj. Jag finns inte över huvudtaget. Jag vet hur man söker jobb och jag ligger i som in i helvete så kan du sluta tjata om hur jävla dålig jag måste vara bara för att jag inte har fått jobb på en månad?! Bara för att du fick jobb direkt när du hade slutat skolan så betyder det inte att det är så nu! Idag finns det knappt några jobb. Jag känner fan inte en ända som har fått jobb direkt efter studenten. Bara sommarjobb och vick. Så sluta tryck ner mig och berätta för mig hu jävla dålig jag är. Jag mår redan dåligt som det är. Ärligt talat tror jag att du är glad att jag är ute ur ditt liv. Nu slipper du ju skämmas för att du har en sån hemsk dotter som jag. Grattis! Du lyckades få mig må så dåligt att jag många gånger funderat över om jag ska ta mitt eget liv. Grattis!
Mamma säger också, men vid enstaka tillfällen, hur dålig pappa är. Skillnaden mellan dom två är att pappa säger hur jävla dålig mamma är etc. medan mamma säger sådans saker om pappa som alla redan vet. Att han aldrig kan säga förlåt, att han inte klarar av att ha fel, att han är felfri, tror att han är perfekt etc. Ett stort egoistiskt svin med andra ord som inte tänker på någon annan än sig själv i slutänden. Han är bara trevlig för sin egen vinning. så är det. Att han sedan har bankat i farmor och farfar att mamma är dum i huvudet är bara fel! Nu tror farmor att det är mamma som pratar skit om pappa och att det är därför vi inte har kontakt, när det i själva verket är tvärt om!

Jag är så jävla trött på att ni smuttskastar varandra. NI SMUTTSKASTAR MIN JÄVLA DNA, ALLTSÅ MIG! Jag är lite av mamma, lite av pappa så när ni smuttskastar varandra så smuttskastar ni även mig. KAN NI VARA SÅ SNÄLLA ATT SLUTA FÖR JAG ORKAR SNART INTE MER!

När jag var yngre grät jag för nästintill allt, nu mera känns det mer som att jag har blivit iskall. Jag kan inte gråta. Har tårarna tagit slut? Jag har glömt hur man gör. Vad som än händer och hur jag än försöker, så kan jag inte släppa ut mina tårar. Egentligen hade jag behövt att gråta ut i någons famn i en vecka, men hur ska det gå till? Jag vill att stenen jag har till hjärta ska falla och att jag kan bygga upp ett nytt av kärlek, då jag vågar visa känslor.

Varför måste jag gå igenom vart ända litet samtal jag har haft med någon människa, cirka 150 gånger vaaarje natt? Förstår det hur många tankar det blir? Otroligt många. Som ni kanske förstår är det inte världens lättaste att sova när man har tusentals konvensationer, frågor, minnen etc som virvlar runt innuti huvudet. Jag önskar att jag kunde få en normal dygnsrytm utan dessa otroligt jobbiga tankarna.

Please god, help me? It's not easy being me right now. I just wish someone could come and drag out all the bad feelings I've got in my gut and the dumb questions I've got spinning around in my silly little head. I feel like a dumb freak. Like a freak in a freakshow. Is that possible? How hard can it be living as a 20-something yearold? I just wish someone could save me from this pain I'm constantly feeling. I don't wanna be heartbroken anymore.