Ännu en sleepless night. Det är någonting som ligger och gror och som gör att jag inte kan somna. Jag frågar mig varför. Varför ska det vara så svårt att somna? Jag är ju så enormt trött! Det är precis som att kroppen tillslut stängs av och då, då kan jag äntligen sova. Antingen i några få timmar, eller i nästan en evighet..

Det är nu jag känner mig ensam. På natten, när allt är tomt och kallt. Det är då jag vill ha någon jämte mig. Inte för sexet, inte för att prata nätterna igenom heller för den delen, utan bara vetskapen om att någon finns där. Att någon, förutom mina vänner och min familj, faktiskt bryr sig och älskar mig för den jag är. Vetskapen om att det finns någon att laga mat till, att prata med om man behöver, att 'pyssla om' och älska. Vore inte det underbart?

Jag längtar till den dagen kommer då någon vill dela sitt liv med mig. Den dagen ska jag inte vara rädd för kärleken. Jag ska förändras till det bättre, även om förändring är emot mina principer. Jag ska våga älska och bli älskad.

Jag är mycket medveten om att klockan är fem på morgonen och att jag egentligen borde ligga och sova, men icke. Vad gör jag istället? Nej, just det. Det är frågan. Vad fan gör jag uppe nu!?
Ellen Degeneres började nyss, så jag ska väl ta mig en titt på det. Satt och letade jobb som en tok innan. Hatar verkligen att vara arbetslös. Det kanske har ett finger med i spelet gällande min insomnia? Vad tror ni? Jag tor att både de, och faktumet att det har hänt så mycket tråkiga saker i mitt liv på kort tid, är boven i dramat.

I can't wait to go to the U.S and start it all over. Get a nice apartment and get a great job wich I'm hopfully gonna love. That would be a dream of mine wich I'm about to live. Soon. Really, really soon if everything go as planed. Maybe everything went straight to hell just to make me understand that I need to get out of here? To get out of Sweden and come and live my dream in the U.S? What do you guys think?

I have to sign off. Hope everyone has got a god night sleep.

xoxo

Jag vet själv att jag är en snygg tjej, det vet jag. Jag får ofta höra hur vacker jag är, och det har följt mig genom hela livet. När jag kom upp till högstadiet blev jag lite av en bimbo. Alltså, alldeles förmycket smink. Först i slutet 9:an förstod jag att det inte såg klokt ut, så jag ändrade mig radikalt. Nu slutade jag använda allt vad smink hette. Inte ens fondation. Detta följde mig upp genom alla skolåren. Aldrig smink, bara på helgerna.

Under dehär åren då jag inte använde något smink var det som att jag bad om ursäkt för att jag var snygg, och att folk tyckte att jag såg bra ut. Jag sa aldrig 'tack' om någon gav mig en komplemang. Istället sa jag 'nej, så är det inte alls. Sluta nu.' Istället för att tacka och ta emot så sa jag att jag inte alls var vacker.

Detta har i slutänden inte fått folk att tycka att jag är mindre vacker. Däremot har jag misst mitt självförtroende och klarar inte av någonting längre. Jag är osäker och har tappat allt vad självförtroende heter.

Allt på grund av att ljuga för sig själv och intala sig själv att man faktiskt är ful.

Likadant gjorde jag med skolan. När folk tyckte att jag var duktig sa jag att jag inte alls var det. Jag vägrade att ta en komplemang. Istället började jag spela dum så att inte de andra eleverna (som var mina vänner) skulle känna sig dumma. Jag gjorde så för att dom skulle få känna sig smarta, och sa att jag var ful för att dom skulle känna sig snygga.

Istället står jag nu här, sex år senare med dåligt självförtroende, en enorm osäkerhet, har tappat hoppet på mig själv, är inte längre målmedveten och kämpar som jag gjorde tidigare. Nu är jag ganska korkad, enbart för att jag har intalat mig själv att jag är det. I själva verket är jag väldigt smart.

Ja, i själva verket är jag varken ful eller korkad. Jag är både snygg och smart!

Fine, sex kan vara bra. Men jag är inte sexuell av mig. Så enkelt är det. Jag klarar inte av att vara i ett förhållande då man tvingas ha sex flera gånger i veckan. Jag tycker inte att det är roligt. Visst är det skönt, men inte själva sexet. Det är förspelet som är bäst.

Är det bara jag som känner så, eller finns det en partner där ute för mig med?

Kan man verkligen sluta bry sig om sin dotter? Kan man sluta älska henne av ren stolthet? Varför inte riva den där jävla muren som du byggt upp omkring dig och säga att du faktiskt bryr dig om mig? Kan du inte bara för en gångs skull iallafall låtsas att du tycker om mig eller är stolt över mig?

Är så fruktansvärt trött på det här nu. Känner mig instängd. Det fattas en del av mig till du förstår vad du har gjort. Du är min pappa, du ska väl inte kunna stänga mig ute bara för att din stolthet står i vägen? Det ända jag bad dig om var att någon gång fråga hur det är med mig eller säga att jag är bra på någonting. Jag orkar inte alltid höra det negativa. Du måste förstå att jag inte klarar mer av dina hårda ord. Du förstör mig sakta men säkert. Jag har verkligen förändrat den jag en gång var för att du ska bli nöjd. För den glada, omtänksamma och framgångsrika tjejen jag en gång var, den tyckte du inte om det minsta. Vad ska jag göra för att få dig att se saker ur mitt perspektiv och förstå att du sårar mig?

hahaha Cry me a river, 'honey'. you dont mean a damn thing to me. you're the most fake person i've ever been in contakt with. So tell me.. what do they say? 'Keep your friends close, keep your enemies closer'? You're nothing but a bitch!