De behövs inga ord. Allt är vara så hemskt och vackert på samma gång.
Såg bilderna när jag tittade på Americas next top model och blev förälskad direkt. Det var som om de talade till mig.
Tyra "spelar" en mamma som tillsammans med sina barn emigrerar till usa.
För mig är det som en hel historia bakom bilderna som låter mig drömma och hitta på min
egen början och mitt egna slut.
Det som hörs klarast i min version av historian är att trotts alla motgångar så finns alltid kärlek.
Falskhet är det värsta jag vet!
Jag tål dig inte! Du är inget annat än falskheten själv. Ögontjänare och 'ååh, såå snäll', till man vänder ryggen till. Då kan du säga vad du tycker och tänker. Men aldrig rakt i ansiktet. Om man sedan konfronterar dig, har du- och skulle aldrig säga någonting sånt. Nej nej. Men titt som tätt sätter du kniven i ryggen på folk du säger dig tycka om. Hur är du funtad?
Ibland kan du tillochmed fälla elaka kommentarer, råa kommentarer som du vet sårar, och sedan skämta bort det och säga att det inte aaalls var så du menade. herregud! grow up. och sluta hålla på som när du var i tonåren!
Ibland kan du tillochmed fälla elaka kommentarer, råa kommentarer som du vet sårar, och sedan skämta bort det och säga att det inte aaalls var så du menade. herregud! grow up. och sluta hålla på som när du var i tonåren!
God morgon
god morgon allihopa. Hoppas ni har sovit gott. Antar att många var ute igår. Alla utom jag, antar jag. Som jag nämnde tidigare så mådde jag verkligen inte bra igår. Var allmänt ledsen hela dagen. Nästan som att livet kommer ikapp på något sett. Jag har aldrig riktigt velat att ta tag i allt som hänt. Jag har aldrig vågat. Antar att jag är för svag för det, men nu är det som om en objuden gäst knackar på dörren och vill prata. Vem är jag och vad vill jag att jag ska göra mer än att skriva ner mina tankar och sedan gå tillbaka, analysera och försöka må bättre? Jag vet faktiskt inte.
Funderar över att uppsöka psykolog men ändå så vet jag inte om det är rätt väg. Vågar inte anförtro mig till någon helt ny, som tex. en psykolog. Det låter hemskt, jag vet, det är ju trotts allt de psykologer är till för.. men på något sätt känns det som att det inte är för mig.
Jag måste hitta en utväg. Någonting som får mig att våga älska en annan människa. Någonting som får mig att känna trygghet och tillit.
Har man blivit sviken på så många olika plan som jag har så är det inte lätt att finna ljuset i tunneln. Inte hitta den som man egentligen är. Självhatet och hatet mot de som jag har fått gå igenom tar över. Jag är inte arg eller ledsen på personerna som sårar mig. Jag är van. Även om någon gör mig illa, riktigt illa, så är det som att jag ser förbi det problemet. Det är själva händelsen som sårar mig.
Nej, nu blev det nästan för mycket för mig själv att förstå denna texten så nu är det bäst att sätta punkt.
Funderar över att uppsöka psykolog men ändå så vet jag inte om det är rätt väg. Vågar inte anförtro mig till någon helt ny, som tex. en psykolog. Det låter hemskt, jag vet, det är ju trotts allt de psykologer är till för.. men på något sätt känns det som att det inte är för mig.
Jag måste hitta en utväg. Någonting som får mig att våga älska en annan människa. Någonting som får mig att känna trygghet och tillit.
Har man blivit sviken på så många olika plan som jag har så är det inte lätt att finna ljuset i tunneln. Inte hitta den som man egentligen är. Självhatet och hatet mot de som jag har fått gå igenom tar över. Jag är inte arg eller ledsen på personerna som sårar mig. Jag är van. Även om någon gör mig illa, riktigt illa, så är det som att jag ser förbi det problemet. Det är själva händelsen som sårar mig.
Nej, nu blev det nästan för mycket för mig själv att förstå denna texten så nu är det bäst att sätta punkt.
Jag har slutat fungera..
Jag mår inte bra. Jag mår verkligen inte bra. Det är som att jag är helt tom inuti. Ett stort svart hål. Ett tomrum. Allt jag önskar är bara att få känna mig normal. Att få vara lycklig någon gång.
Just nu känner jag varken kärlek eller hat. Helt apatisk och jag tycker inte om mig själv och den jag blivit. Varför just jag? Varför är jag den som pekats ut att bli den miserabla tjejen? Varför kunde jag inte fått en fin uppväxt? Och med fin menar jag inte pengar, utan kärlek utan skrik och slag. Nu växer allt inom mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Just nu känner jag varken kärlek eller hat. Helt apatisk och jag tycker inte om mig själv och den jag blivit. Varför just jag? Varför är jag den som pekats ut att bli den miserabla tjejen? Varför kunde jag inte fått en fin uppväxt? Och med fin menar jag inte pengar, utan kärlek utan skrik och slag. Nu växer allt inom mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Ligger allt på mig? Är allt verkligen mitt fel?
Är det så? Är det ok att slå en 6 månaders bebis, och isåfall.. vad hade jag gjort för fel? Alla barn skriker så jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur man kan göra så mot ett barn. Slag och sparkar från 6 månaders ålder till det att jag var 15 år gammal. Sen kom de hårda, och ännu värre misshandeln, som båda mina föräldrar har utsatt mig för. Jag förstår inte vad jag har gjort för fel under alla dessa år. Kunde jag inte bara fått födas i ett hem med två kärleksfulla föräldrar? Visst, min mamma är enormt kärleksfull, nu. Eller ja, det har hon alltid varit men om någonting var fel så las allting på mig. Ilskan togs ut på mig och ingen annan. Jag måste vara hemsk.
Snälla söta rara. Kan ni inte lämna någon kommentar lite då och då och inte bara läsa? Skulle betyda jätte mycket för mig om ni gav mig lite feedback. Bra eller dålig kritik.
Jag, jag borde ju vara lycklig?
Utåt sätt så uppfattar många nog mig som väldigt lycklig. I alla fall dom som inte känner mig.
Jag är vacker, har en fin kropp, snygg pojkvän, mycket pengar, snygga kläder, fina vänner, underbar familj (nu) etc.
men det många inte vet är att allt är dålt under ytan. Det är bara här jag avslöjar den jag egentligen är. Jag har många gånger funderat på att söka jobb i hela sverige, till och med världen, och sen se vart jag hamnar. På något sett känns det som att det skulle vara lättare att starta om någon annanstans och glömma alla minnen här. En riktig omstart där ingen känner mig och ingen vet vad jag har gått igenom. Där jag kan bygga upp mig på nytt, inifrån och ut. Där jag kan hitta mig själv och vara den jag egentligen borde vara.
Jag orkar inte med minnena. Inte det potentiella sexuella övergreppet, inte slagen, inte orden. Ingenting av det är någonting som jag vill ha i mitt liv.
Jag vill börja om på nytt. En "fresh start" helt enkelt. Är det förmycket begärt, tro? Att våga lära sig älska andra, som mig själv. Våga vara den jag är och inte rätta mig efter någon annan.
Samtidigt behöver man tryggheten av folk som känner en. Familjen och de nära vännerna. Men helt ärligt talat så tror jag att jag skulle kunna vara utan dom om jag bara fick rå om mig själv ett tag. Riktiga vänner, och ens familj, ska ju alltid finnas där för en ändå? Om de nu är riktiga vänner. Upp till bevis.
Jag är vacker, har en fin kropp, snygg pojkvän, mycket pengar, snygga kläder, fina vänner, underbar familj (nu) etc.
men det många inte vet är att allt är dålt under ytan. Det är bara här jag avslöjar den jag egentligen är. Jag har många gånger funderat på att söka jobb i hela sverige, till och med världen, och sen se vart jag hamnar. På något sett känns det som att det skulle vara lättare att starta om någon annanstans och glömma alla minnen här. En riktig omstart där ingen känner mig och ingen vet vad jag har gått igenom. Där jag kan bygga upp mig på nytt, inifrån och ut. Där jag kan hitta mig själv och vara den jag egentligen borde vara.
Jag orkar inte med minnena. Inte det potentiella sexuella övergreppet, inte slagen, inte orden. Ingenting av det är någonting som jag vill ha i mitt liv.
Jag vill börja om på nytt. En "fresh start" helt enkelt. Är det förmycket begärt, tro? Att våga lära sig älska andra, som mig själv. Våga vara den jag är och inte rätta mig efter någon annan.
Samtidigt behöver man tryggheten av folk som känner en. Familjen och de nära vännerna. Men helt ärligt talat så tror jag att jag skulle kunna vara utan dom om jag bara fick rå om mig själv ett tag. Riktiga vänner, och ens familj, ska ju alltid finnas där för en ändå? Om de nu är riktiga vänner. Upp till bevis.
Så finns det någon ynklig stackare, liksom jag är, som känner för att slå sin kloka skalle ihop med min och flytta och starta om på nytt så; hojta till!
Should I stay or should I go?
Det känns liksom inte helt hundra. Jag vet inte om det är honom eller om det är mig det är fel på, men rätt känns det inte. Visst är han en av de underbaraste killarna jag någonsin träffat, men jag har liksom inte fått dom där riktigt starka känslorna som krävs om man vill bygga på ett förhållande.
Ja, jag verkar säkert helt sinnessjuk som lämnar ut mig själv på detta sättet som jag gör här på bloggen, men det får vara. Det är nästan som terapi för mig. Lite som ett bollplank. Det känns bra att gå tillbaka, läsa och analysera sig själv ibland. Man får ha lite självdistans om man vill läka och komma någonstans i livet. Det är svårt för mig att sätta ord på känslorna men jag försöker.
Det är inte alltid det går men en sak är säker; det är lättare att skriva ut sina känslor än att förklara dom för någon. Jag skriver inte blogg för någon annans skull, utan för min egen. Det är för att jag vill läka och kunna gå vidare. Hur ni uppsattar mig är er ensak och eran verklighet. Jag har redan bildat mig min.
Vi har nu varit tillsammans i två månader och har fortfarande inte haft sex. Ja, det beror på mig. Men som den underbara killen han är så har han gått med på att vänta.
Jag har ett minne från när jag är runt 8-9 år och sover jämte min pappa. Han rullar då över till mig och försöker få av mig mina trosor fast jag säger nej. När jag håller i dom säger han "men du kan väl ta av dom en liten stund?" och jag säger åter igen nej. Sen rullar han över till sin sida igen. Det är allt jag kommer ihåg.
Detta minnet har jag alltid haft med mig men det har börjat bli klarare. Jag undrar om det kan vara det här plus den faktorn att jag varje natt hörde hur min pappa och hans flickvän hade sex som kan ha skapat min avsky gentemot sex?
Jag kommer ihåg hur jag låg vaken nätterna i ända och spände mig i rädsla för att dom skulle ha sex. Jag hatade det och pinades varje gång jag var tvungen att sova över hos dom.
Jag har hört min mamma en gång också.. och då gick jag upp och smällde igen dörren så hårt jag bara kunde och grät sedan mig igenom natten. Det är ett sånt hat jag känner att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Igår frågade mamma mig om jag använde p-piller och jag svarade snällt nej. Snabbt efter kom sex frågan upp och jag sa att det inte var någonting för mig. Allt hon tjatade om resterande delen av kvällen var att jag inte är normal. Visst kan det vara så men vad är det som är så fel med att jag är lycklig utan sex. Egentligen? Spelar det så stor roll om jag helst av allt egentligen skulle vilja leva själv, utan sex? Huvudsaken är väl att jag är lycklig, eller?
Ja, jag verkar säkert helt sinnessjuk som lämnar ut mig själv på detta sättet som jag gör här på bloggen, men det får vara. Det är nästan som terapi för mig. Lite som ett bollplank. Det känns bra att gå tillbaka, läsa och analysera sig själv ibland. Man får ha lite självdistans om man vill läka och komma någonstans i livet. Det är svårt för mig att sätta ord på känslorna men jag försöker.
Det är inte alltid det går men en sak är säker; det är lättare att skriva ut sina känslor än att förklara dom för någon. Jag skriver inte blogg för någon annans skull, utan för min egen. Det är för att jag vill läka och kunna gå vidare. Hur ni uppsattar mig är er ensak och eran verklighet. Jag har redan bildat mig min.
Sexuellt utnyttjad?
Jag har funderat en hel del på om jag har blivit sexuellt utnyttjad som barn. Det är nämligen så att jag är riktigt rädd för sex. Eller.. rädd och rädd.. Det är mer än obehagskänsla. Jag blir aldrig "kåt" förutom på fyllan och känner inte ett behov av det. Vid första anblicken tror många säkert att jag har legat med jätte många killar då jag har långt blont hår, är vältränad och har en slimmad kropp etc. De som tror detta har helt fel. Bara för att man klassas som snygg behöver det inte vara så att man sätter på allt som rör sig. Sån är iallafall inte jag. Jag känner inte att jag behöver ha sex. Kanske aldrig igen. Men barn, det vill jag ha, och det ska vara mitt eget. Så, enkel ekvation. Utan sex blir det inget barn. Alltså måste jag pina mig genom sexet med min pojkvän. Vi har nu varit tillsammans i två månader och har fortfarande inte haft sex. Ja, det beror på mig. Men som den underbara killen han är så har han gått med på att vänta.
Jag har ett minne från när jag är runt 8-9 år och sover jämte min pappa. Han rullar då över till mig och försöker få av mig mina trosor fast jag säger nej. När jag håller i dom säger han "men du kan väl ta av dom en liten stund?" och jag säger åter igen nej. Sen rullar han över till sin sida igen. Det är allt jag kommer ihåg.
Detta minnet har jag alltid haft med mig men det har börjat bli klarare. Jag undrar om det kan vara det här plus den faktorn att jag varje natt hörde hur min pappa och hans flickvän hade sex som kan ha skapat min avsky gentemot sex?
Jag kommer ihåg hur jag låg vaken nätterna i ända och spände mig i rädsla för att dom skulle ha sex. Jag hatade det och pinades varje gång jag var tvungen att sova över hos dom.
Jag har hört min mamma en gång också.. och då gick jag upp och smällde igen dörren så hårt jag bara kunde och grät sedan mig igenom natten. Det är ett sånt hat jag känner att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Igår frågade mamma mig om jag använde p-piller och jag svarade snällt nej. Snabbt efter kom sex frågan upp och jag sa att det inte var någonting för mig. Allt hon tjatade om resterande delen av kvällen var att jag inte är normal. Visst kan det vara så men vad är det som är så fel med att jag är lycklig utan sex. Egentligen? Spelar det så stor roll om jag helst av allt egentligen skulle vilja leva själv, utan sex? Huvudsaken är väl att jag är lycklig, eller?
